Skriver av mig lite

Jag vet att jag har valt att lägga min anorexi utanför bloggen men jag måste bara få skriva av mig och faktiskt hurra mig själv hur pass långt jag faktiskt kommit på egen hand. Jag fick höra från flera håll och kanter att jag måste söka till en ätstörningsklinik och få hjälp för jag skulle aldrig klara det här på egen hand. Jag tror att det var nyttigt för mig att få höra det, för det fick mig att vilja ännu mer och visa dom fel! Att jag visst kan klara de här på egen hand! Jag ska inte ljuga, det är en kamp men det är en kamp jag mer än gärna bekämpar och varje dag gör jag något litet framsteg som tar mig mot en resa till det friska. Jag har kämpat nu i 1 månad och har kommit längre än vad jag någonsin gjort i någon behandling. Den 16 juni slog jag i botten och var så nära döden man kan komma. Det var då jag faktiskt insåg hur farligt det var, jag lekte med elden som ordspråket lyder. Rädslan från den dagen sitter kvar än idag. Och motivationen jag har och stödet jag får är vad som får mig att orka kämpa och vad som får mig att fortsätta. 

 

Idag sitter jag här, lika motiverad som jag var för en månad sedan men med ett par kilon mer på kroppen. Jag tänker fortsätta kämpa för jag har mina mål uppsatta! Mitt första mål att börja skolan går i uppfyllelse om bara 6 dagar. Det känns så himla bra att jag lyckats! Att jag faktiskt klarat av mitt första mål ger mig styrkan att fortsätta framåt i den riktningen. Jag har så många mål uppsatta och jag vet att jag kommer klara av dom precis som målet om skolan, för jag har viljan nu! Jag har viljan att bli frisk! Det har jag inte haft tidigare, eller jag har haft viljan MEN jag har inte haft viljan att göra det som krävs för att bli frisk. Det vill säga gå upp i vikt. Klart det tar emot att gå upp i vikt men livet är så mycket mer än kalorier och vågar. Jag vill ha tillbaka mitt liv, kunna umgås med mina vänner, resa, ha kul och äta goda saker utan att behöva förbränna eller räkna. Jag vill kunna göra alla sociala saker som anorexian tagit ifrån en. Jag vill kunna fika, äta ute med vänner, dra ut på nattklubbar (jag är ju för fasen 18 år?!) och dansa, festa, kunna dricka alkohol utan ångest eller tankar på förbränning och kalorier! Och vet ni? Det är dit jag är påväg! Och den här gången ska jag gå hela vägen, hela vägen mot det friska och ett liv. Jag har en tuff och lång resa framför mig och vikten kommer ta ett tag att få upp för jag har droppat så mycket att det kommer ta minst ett år att komma tillbaka på en normal vikt. Men jag ger inte upp, 'cause I'm not a quitter! 

 

Jag vände anorexian ryggen och planerar inte att se tillbaka. Nu ser jag bara framåt och det är framåt jag ska! Jag hoppas att ni som är sjuka i samma sjukdom kämpar på lika mycket som jag och inser att livet är så mycket mer än kalorier, förbränning och vikt. Det har jag gjort och det är tack vare det som jag sitter här idag och inte ligger begravd vid närmsta kyrkogård.