Maria och Peter träffades genom gemensamma vänner. Maria var 20 år och Peter 22 år när dom introducerades utav deras gemensamma väninna Karin. Maria hade precis kommit ut ur ett knepigt och minst sagt struligt förhållande men Karin insisterade på att hon behövde komma över det och inte förlora hoppet om kärlek och Peter var ju perfekt för Maria. Visst hade hon rätt, dom började dejta och 7 år senare gifte dom sig och fick sin dotter, Jennifer.

Den svarta Volvon körde uppför uppfarten till huset och bromsade in.

-       Jag funderar på att köpa en ny bil. Peter klev ut ur bilen och öppnade upp dörren till Jennifer som glatt hoppade ut och höll hårt i Barbie förpackningen.

Maria stängde dörren efter sig och såg chockat på Peter.

-       Skämtar du med mig? Frågade hon och öppnade bakluckan och började lasta ur varor.

Peter stängde bildörren om sig och hjälpte Maria och suckade.

-       Du köpte den här bilen för ett halvår sedan Peter, nog för att vi har pengar men i längden funkar det inte att byta bil efter varje halvår. Vad är det för fel på den här nu då? Frågade Maria medan hon tag i två kassar och började gå mot ytterdörren.

Peter tog tag i resten utav kassarna, låste bilen och gick ifatt med henne.

-       Jo jag vet, men jag började fundera igår kväll. Det känns som att bilen inte är tillräckligt stor för oss. Ja du vet, med Jennifer, hunden och alla hennes kompisar som ska ha skjuts till baletten, sa han medan han letade rätt på nycklarna i fickan.

Dom möttes utav en stor, ljus och luftig hall med ett runt antikt bord i mitten. På bordet stod en stor vas fylld med vita rosor som Maria köpt hem från Interflora i måndags när hon tillsammans med Carina var ute efter en bukett att ge deras kollega Tina som fyllde 50 år. Inte nog med att Maria och Carina bodde grannar, dom var även bästa vänner och kollegor.

När Maria och Peter flyttade till Bromma var Carina den första att hälsa dom välkomna och dom fann varandra direkt. Carina och Maria var lika på så många plan och det var tack vare Carina som hon fick sitt jobb som fastighetsmäklare.

Peter la ifrån sig nycklarna på hallbordet och följde med Maria in till det stora ljusa köket. Dom ställde ner kassorna på köksön medan de plockade in varor i kylen och frysen. Jennifer har redan hunnit springa upp på övervåningen till sitt rum och introducerade sin nya docka till resten av sin samling. Barbie var det bästa hon visste, hon var så vacker enligt Jennifer. Hon ville ha varenda docka som fanns! Faktiskt så liknade Jennifers mamma, Maria, Barbie väldigt mycket. Jennifer brukade kalla henne för Barbie istället för mamma ibland. Men bara ibland, för Maria gillade inte att bli jämförd med en docka. Maria var lång, väldigt smal och hade långt ljust hår. Hennes ögon var kristall blåa och kunde lysa upp vilket rum som helst. Maria var varenda mans dröm, men Peter hade haft turen att få dela resten av sitt liv med henne. Han såg dock inte bara hennes yttre, han hade fallit för hennes insida. Hon var lika fin på utsidan som på insidan. Hon var en underbar mor och fru och skulle aldrig göra en fluga förnär. Han var en lycklig jäkel.

-       Vad blir det till middag? Undrade Peter och kysste Maria i nacken.

Han satte sig vid köksbordet och betraktade sin fru som stod vid köksbänken.

-       Kött, potatis och sallad, sa hon och öppnade kylskåpet.

-       Fan! Utbrast hon.

Peter släppte tidningen som han börjat bläddra i och såg frågande på sin fru.

-       Vad är det? Undrade han.

-       Vi glömde köpa sallad, sa hon och grävde i lådorna i kylskåpet.

Hon stängde igen kylskåpet, tog av stekpannan från spisen och gick ut mot hallen. Peter följde henne med blicken och hörde hur hon rotade fram sin jacka ur garderoben.

-       Vart ska du? Undrade han och kom ut ur köket.

Maria såg på honom och kastade blicken bort mot byrån där hennes väska stod och gav han en blick som antydde ”kan du vara snäll och ge mig min väska”.

Peter snappade upp på blicken direkt.

-       Här, sa han och gav henne väskan.

-       Ja, jo det går ju inte att göra sallad utan sallad, visst? Sa hon och grävde efter plånboken.

-       Jaha, ja men då förstår jag. Vill du att jag ska skjutsa dig?

-       Nej det går bra, jag går. Jag går till butiken nere vid korvkiosken, sa hon och kysste honom.

-       Håller du koll på potatisen bara? Så att den inte kokar över?

-       Javisst, sa Peter och stängde ytterdörren efter henne.

Det var vår och blommor började träda fram i trädgårdarna. Familjen Jönsson hade köpt en fruktansvärt ful liten fontän som dom ställt på framsidan. Maria förstod sig inte på sådant där, det kändes som att man försökte för mycket på något sätt. Visserligen var Jönsson en av de rikaste familjerna i kvarteret men vem köper en fontän med en fågel av sten och ställer på framsidan? På andra sidan gatan stod Eva på knä och planterade blommor, hon hojtade till och vinkade åt Maria som gick förbi. Maria vinkade glatt tillbaks. På den här gatan visste alla vem man var och alla visste vad man gjorde. Även om det hade sina nackdelar så var det också väldigt mysigt, det var en sorts gemenskap som var fylld med värme och glädje. Alla på gatan var så vänliga och hjälpsamma, som den gången då Maria och Jennifer skulle baka och dom hade slut på socker. Affärerna var stängda och det kunde inte bli något bak utan socker. Då frågade dom den äldre damen Eva som tillsammans med sin man Gösta bodde på andra sidan gatan. Eva gav dom gladeligen en låda med socker. Det kanske var fullt normalt, men så vänliga hade inte folk varit i Karlskrona inte.