Nu ska jag bannemej bli frisk!

Vet ni? Nu ska jag bannemej bli frisk! Det finns så himla många fördelar med att bli frisk, jag kan göra så mycket. Jag börjar skolan om snart en månad och det är en sak som jag faktiskt ser fram emot, har ju i princip varit "ledig" från skolan i 1½ år och helt ärligt så är det inte alls så roligt att sitta inne dag ut och dag in ensam och kolla på serier medan ens kompisar sitter i skolan och skaffar sig en framtid. Jag vill också skaffa mig en framtid, träffa mina vänner, ha kul, resa och må bra framförallt! Det är tufft, jag ska inte ljuga. Det är jävligt tufft. Varenda tugga är en kamp och tanken på att jag måste gå upp i vikt för att bli frisk är tuff och hemsk, men jag vet att det är det enda som kan hjälpa mig. Jag kan inte bli frisk och göra allt jag vill på den vikt jag ligger på nu, det är omöjligt har jag insett. Alla har fått mig att inse de nu, men varför ska det vara så svårt? Varför måste allt vara en sådan tuff kamp? Jag har valt att försöka bli frisk på egen hand (dock med psykolog hjälp osv) för att jag känner att bli inlagd inte är något alternativ då det gör att jag inte kan gå i skolan och missar ytterligare ett år. För med mitt bmi och min vikt kan jag inte gå dagvård, det blir heldygnsvården och om jag skulle bli inlagd nu är det inte ens säkert att jag skulle va hemma till jul och nyår... Tyvärr. Visserligen är det tuffare att bli frisk på egen hand, men man ska inte säga att det är omöjligt. För det är det inte, ingenting är omöjligt! Det gäller bara att ha styrkan och modet att vilja och kunna och jag hoppas verkligen att jag har den, jag försöker hitta den varje dag och ibland finns den där. Jag får ett sådant stort stöd från mamma och det hjälper enormt! Det motiverar mig till att fortsätta så som jag gör och fortsätta framåt. För det går framåt, det ska ni veta. Jag har ju valt att inte skriva något om min anorexi eftersom jag känt att det är lite för privat men nu vill jag motivera andra tjejer till att också bli friska och visa att det är inte omöjligt! Det går bara man vill, jag kämpar verkligen dag ut och dag in, varje dag är en slitsam kamp mellan mig själv och anorexian. Tjejen som vill bli frisk och monstret som inte vill det. Jag är som två personer. Men jag är samtidigt rädd för anorexin har varit allt jag haft/har. Anorexin har varit som min bästa vän under en lång tid nu, den enda jag haft/har. Men vad är det att ha egentligen? Vi har dessutom bokat en resa till nästa år (haha ja, vi är alltid ute ett år innan för att få de bästa rummen osv) och den resan är så jäkla fet så den är en stor motivation den med! De ska inte bli som i år, vi ska inte behöva avboka resan för att jag är för sjuk. Jag ska fasen inte spendera ytterligare en sommar i Sverige, nej jag ska ut och resa nästa år! Och inte bara med mamma, utan med mina kompisar också! Fan vad jag ska rocka 2014, det ska bli mitt år. 

 

Gossip Girl är en stor motivation för mig att bli frisk också, tro det eller ej men bara av att se serien blir jag taggad på att tillfriskna. Allt jag vill är att kunna gå i skolan, träffa vänner, shoppa och ha kul och bära fantastiska kläder - precis så som dom gör i serien. Det inspirerar mig och får mig att vilja ännu mer! Att ens favoritserie kan inspirera en till att bli frisk är inte dåligt hörrni. Jag vill kunna köpa fina kläder och att dom sitter snyggt, nu hänger allt och ingenting passar... Jag älskar mode och kläder så bara de är en stor inspiration till att bli frisk; att kunna använda alla snygga kläder jag köpt på mig. Att kunna använda min Ivy Revel bustier till exempel, utan att behöva använda en säkerhetsnål. Eller min spetskjol som till och med är köpt på barnavdelningen, inte ens den kan jag ha utan att behöva säkerhetsnål. Det säger ju lite, om inte ens en kjol i en liten barnstorlek passar på en 18årig tjej? Det är sjukt hur snevriden syn anorexin kan ge en...  

 

Tankarna bara snurrar och snurrar så jag vet inte riktigt hur det här inlägget blir. Det blir nog ett rätt rörigt inlägg och helt osammanhängande, sorry för det men jag låter bara fingrarna nudda tangenterna och låter tankarna flöda ut som dom kommer... Jag hoppas att jag är lika motiverad varje dag som jag är idag, men så är det tyvärr inte varje dag... Därför ska jag nu sätta mig och göra ett motivationscollage med bilder på saker att se fram emot/saker som motiverar och sedan rama in det och varje morgon när jag vaknar ska jag se ramen med collaget och tänka, att de där är så mycket mer värt. För det där är livet!